Bärår

I princip varje dag tar jag och hunden samma promenad. Grusvägen bort till kröken. Skogsvägen upp en bit i skogen och sedan stigen genom skogen tillbaka. Årstiderna växlar, men vägen består. Delar av vägen går genom blötor, så har det regnat rejält är det bara att välja en annan väg. Och när vintern inte vill sig, likaså.

Denna promenad på kända stigar skapar nya värden, hela tiden. Landskapet förändras i det stora och i det lilla. Träd fälls, hyggen tas upp. Årstider växlar. Möten med djur skapar mervärden.

Det blommar överallt på lingonriset i år

Denna vår har varit mer annorlunda än de flesta. En april som gav lagom vårväder för jordbruk och sådd. Och en maj som antingen var kall, blåsig, regnig eller en kombination av de olika parametrarna. Och dag efter dag har man önskat att det gick att klaga på någon. På regeringen. På SMHI. På Gud. Bara för att få något gjort.

Men även dessa vårar kan föra med sig något gott. Det har inte varit frost på länge. Körsbärsblomningen var mer än riklig. Äppelblomningen mer sparsam. Gråpäronen stod som en snöby i syrenhäcken. Det finns möjligheter till en riklig fruktskörd.

I skogen är det ungefär likadant. Blåbären står ljusgröna. Redan är karten rätt stora. Och allt talar för ett fantastiskt lingonår. Om tre månader är det bara att ta på sig stövlar och med sig hinkar för att skörda skogens röda guld.

I veckan hoppas jag att svarthönsen kommer. Det lilla hönshuset är klart. Nu ska jag börja bygga det stora.

Det lilla hönshuset med en nästan klar gård

Hönshus på gång

Efter många om och men är det nu dags att ta tag i hönsen och hönshuset. Men det blir på ett helt annat sätt än vad jag först tänkt.

Saker man kan hitta i ett gammalt hus - vad är detta?

Vi har ett gammalt hönshus som i princip står klart för inflyttning. Jag hade bara tänkt mig att göra i ordning inredningen och gården utanför. Ett jobb på en vecka kanske. Hönshuset är en del i ett hus som tidigare sannolikt innehållit både höns och något annat djurslag. Betonggolv, timmerväggar och tegeltak.

Jag har vetat att en tredjedel av huset varit i dåligt skick. Taket läcker och väggarna har börjat bågna. Min tanke är att så småningom riva bort det dåliga taket, ersätta den del av väggen som börjat ge sig och bygga upp allt som det var igen.

Men när jag för 14 dagar sedan gjorde den sista inspektionen, och plockade bort det sista skräpet, visade det sig att förfallet gått längre. Nu är även hönshuset påverkat. Så den kommande planen måste bli att riva bort hela taket och sedan fundera över vad man gör med huset i sin helhet.

Det blev lite panik. Vad göra? Jag har gått och funderat, och nu fattat beslut.

Jag bygger ett helt nytt hönshus.

Ingången till liggstallet med det gamla hönshuset bakom

Jordkällaren

Läget får bli som en förlängning av den jordkällare som också så småningom ska renoveras. Storleken får anpassas till läget, mellan det gamla hönshuset, liggstallet för fåren och jordkällaren. Jag har märkt ut hörnen med gamla stängselkäppar. Det blir ungefär 10 kvadrat stort.

Hönsen får i alla fall fin utsikt...

Nu gäller det att komma igång och bygga. Hörnstenar, betonggolv, enkel brädbyggnad med 10 cm isolering, ett halvt sadeltak (den andra halvan kommer att bli takad utegård) och återbruk av gamla tegelpannor på taket.

Får hoppas att inte hela helgen regnar bort. Det är dags för hönsen.

Vad som ska bli av det gamla hönshuset? Som det känns just nu är det mest sannolika att det får avvakta, för att sedan förhoppningsvis så småningom bli ett litet gårdsslakteri med styckningsmöjligheter.

Flasklammet Flaskan...

Blommor och fjärilar

Maj har hittills varit kylig, för att inte säga kall. Ett par nätter nu har temperaturen krupit ner mot nollan. Men här i Fällersta har det ändå hållit sig på rätt sida.

Körsbärsblom!!!

Häggblom i majskymning

I det nygamla trädgårdslandet börjar fröer och knölar komma i jorden. Fyra sorters potatis, två tidiga, två sena, ligger under ett täcke av gammal stallströ. Bondbönor, sockerärtor, lök och morötter är på gång. Men jag avvaktar en stund till med de flesta fröna. Hellre att jag får en lite senare skörd, än att det blir ett totalt misslyckande. Grönsaker smakar bra i augusti också...

En kylig maj har i alla fall några fördelar. Den hägg-blomning vi fått uppleva i år slår nog alla rekord. Och körsbären kommer inte långt efter. Hela Fällersta har badat i en kaskad av vita blommor. Och dofterna har vilat i luften på ett sätt som ingen varm maj-månad kan erbjuda. Det är bara att gå ut och njuta. Morgonpromenaderna med hunden blir en doftvandring också för mig.

Nässelfjärilfinger

En annan konsekvens av den kyliga våren är bristen på fjärilar. Jag har sällan sett så få. Men det verkar också som vinteröverlevarna fått uppleva ytterligare några dagar. En gammal nässelfjäril på pekfingret är inte så vanligt. Men i helgen kom det en och landade bredvid mig. Det var bara att försiktigt ta upp den på fingret, bära den till en maskros och hoppas att det fanns nektar för en liten flygtur till.

Sorgmantlarna är däremot vanligare i år än tidigare. I lördags besökte två av dem plommonträdets blommor som sjöng på sista versen. En gammal, den som inte har helt utslagna vingar. Man ser hur slitna de är. Och en nykläckt med fantastiska fräscha vingar.

En gammal, sliten sorgmantel

och en ny och fräsch

Men nu hoppas jag på bättre vårvärme. Det vore skönt att få ut de första salladsplantorna. Luktärter och krasse står på vänt. Sommarblommorna borde slippa inneluften. Men gurkan, squashen och melonerna får nog vänta några veckor till...

Det här är flaskan

Kejsarkrona och tulpan

Förra tisdagen var länsstyrelsen här och kollade mina stängsel. På måndagskvällen brakade allt samman då stora hagen tappade nästan all ström. Jag höll på att ge upp. Men det visade sig bara vara en skarv på nätstaketet som lagt sig på tråden och jordat hela tråden. Men allt blev godkänt. Det jag trodde skulle vara en dryg månads arbete blev till sju. Men nu är allt godkänt. Så skönt.

Samtidigt som stängslet blev klart började tackorna lamma. När detta skrivs är 11 lamm födda och 2 tackor har checkat in på lamm-BB.

De är intressanta djur - fåren. Våra får går ute året om, med tillgång till inomhusstall när de så önskar. På sommaren är stallet helt ointressant. Men det har hänt att man vaknat en vinterdag efter en snövädersnatt och funderat på var tackorna är. Stallet är helt tomt, men utanför ligger det några snöhögar som sakta reser sig, ruskar av sig, blir till får som börjar äta...

Men när de ska lamma checkar de alltså in på lamm-BB. Några timmar, kanske ett dygn, före lammningen ställer sig tackan i stallet. Då är det "bara" att leda in henne i en lammbox och låta tiden ha sin gång. Om allt går väl så står hon där någon timme senare med två blöta små lamm som redan fått i sig sin första slurk råmjölk.

Men det går inte alltid som man planerat.

Lammen, någon timme gamla

Den andra tackan att lamma verkade göra det bra. Första lammet, en fin bagge, kom fram hur enkelt som helst, blev renslickad av modern, hoppade upp efter några minuter och började suga på spenen.

Efter en halvtimme kom nästa. Jag stod inne i stallet och kollade och allt verkade i början gå bra. Men när lammet kommit ut syntes att något var fel. Så det var bara att hoppa in i boxen och kolla. Lammet låg livlöst, utan andning. Tackan slickade inte heller så aktivt.

Då får man agera tacka själv. Bort med fosterhinnorna, först från nosen. Sedan lite massage, från magen och framåt för att försöka få igång andningen. Efter några tag så hoppade hon igång. Men slutade andas igen när jag slutade massera. På det igen. Andningen kom igång. Men slutade. Tredje gången gillt då? Ja - nu kom hon igång ordentligt, fick loss slemmet i nos och strupe och lyfte på huvudet. Tackan fortsatte att slicka, men lite förstrött. Lammet kunde fått en bättre start. Inte helt torr, inte ren och med alldeles för mycket fostervatten i andningsvägarna.

Jag fick hjälpa henne att få i sig råmjölken. Några ordentliga tag på spenen och så var det klart. Det är otroligt viktigt att lammen får i sig råmjölk för att få ett gott infektionsskydd och en bra start på livet överhuvudtaget. Men sedan blev det svårare. Tackan gillade inte sin dotter. Baggen fick dia hur mycket som helst. Men tackan var inte välkommen. Det var bara att stanna kvar, hålla i tackan och föra fram tacklammet till spenen. Då gick det. Och visst hoppades vi att det skulle räcka.

Men här är det inge bra mor-dotter-relation. Tackan har bara ögon för baggen. Tacklammet är inte välkommet i familjen. I tre dygn körde vi tvångsmatningsmetoden, det vill säga - håll i tackan så länge som det går för att lammet ska få dia. Men eftersom hon inte gav med sig, var det bara att acceptera fakta, ta fram lammnäringen och nappflaskan och börja mata. Och som vanligt fick hon det vackra namnet "Flaskan". Just nu bara Flaskan. Får hoppas att vi slipper sätta något nummer efter...

Det är inte helt ovanligt att det blir så här. Och varje år har man en eller flera nya flasklamm som ska ha sitt, morgon, middag, kväll och natt. Det är ett jobb.

Men det finns en uppsida också. Den som aldrig suttit i en lammbox, med några hoppande, knappt veckogamla lamm omkring sig, har missat något väsentligt med livet. Den som inte blivit vikarierande tacka för ett flasklamm, har aldrig fått känna glädjen med att ha ett litet lamm-liv i sina händer, fullständigt fokuserat på dig som den gode som kommer med maten.

Det är också en glädje.

Varning för orm!

Suck - där gick den andra kupan upp i rök...

Det har varit en helg med olika tecken. I går var det både glädje och ledsamheter. Glädje - för att det verkar som om jag har två bisamhällen kvar. Bitillsyningsmannen Passaga Ramic var här och gick igenom de två levande samhällena. Och det ser ut som om de klarar sig. Det fanns en del andra problem, mycket varroakvalster till exempel, men ingen yngelröta. Ledsamheter - för att jag fick elda upp de två samhällen som drabbats. Yngelröta är så smittsam att hela samhället, med ramar och allt, måste eldas upp.

Där rök mer än hela förtjänsten från fjolårets honungsförsäljning...

Annars har helgen också här varit vårens ingång. Björkarna börjar slå ut så smått. Överhuvudtaget ser träden ut som om de håller på att klä på sig. Trädkronorna blir på något sätt "fylligare" trots att inga löv ännu slagit ut. Men knopparna växer.

Om en vecka ska länsstyrelsen komma och besiktiga mina rovdjursstängsel. Det känns rätt bra. Dels för att jag till slut, efter sju månader, får ett avslut på ett arbete jag först trodde skulle ta en dryg, kanske två, månader... Dels för att jag tror att jag kommer att vara helt klar. Det återstår 200 meter med stängsel längs vägen - en sträcka jag glömt!!!

Det är betydligt skönare att gå runt och stängsla i april än i november. Man har hela tiden sällskap. Fem olika trastar sjunger hela tiden, Björk-, Dubbel-, Tal-, Kol och Rödvingetrast. Morkullan flyger undan nere vid kärret. Skogssnäppan kom i går. Rätt som det är rusar en ödla över stigen, precis framför fötterna.

Och så har vi fjärilarna.

Påfågelöga - en juvel

Egentligen är det ju därför jag gör allt det här arbetet. Den mångfald som naturen är. Och som fjärilarna är ett typexempel på. Det är glädje att se påfågelögat fladdra i solvärmen vid skogsbrynet. Tillsammans med nässelfjärilen, citronfjärilarna och en enstaka sorgmantel. Snart är det också dags för aspfjärilen. Livet är spännande.

Först såg jag den bruna..

och lade inte märke till den grå...

Än mer spännande är det ibland längs skogsvägen. I fredags gick jag och Ebbot upp för att stängsla klart den bortersta hagen. Det var lite småkyligt, men solen värmde. Något rörde sig vid vägkanten. Jag stannade och fick se en huggorm. Det var lite spännande. Jag tog fram mobilen och tänkte ta ett kort. Men när jag tog kortet, såg jag att jag fick med en orm till. En brun (honan gissar jag) och en lite mindre grå (hanen). De lade sig på varandra i en solfläck under granarna och jag tog några kort till.

för att vänslas...

som kom krypandes...

Jag vet att många tycker ormar är otäcka. Jag gör inte det. Speciellt inte när jag vet att alla Sveriges ormarter är rödlistade, det vill säga hotade. Huggormen är inte ofarlig. Men det finns många saker som är farligare i livet. Och om min lilla gård också kan vara en oas för dem så är det bara en glädje.

med sin vackra maka!

På väg hem en söndagskväll.

Trädgårdslandet på gång

En del säger att man inte ska använda jordfräs. Det förstör jordstrukturen och har ihjäl en massa maskar och andra småkryp. Jag kan förstå det.

Men inte i alla fall, och inte överallt.

När vi flyttade till Boängsgården för tio år sedan, var vårt trädgårdsland bara ett minne. Halva landet var bevuxet av asp och körsbär och den andra halvan av en blandning av nässlor och kvickrot. Men svärfar berättade om att detta land en gång var Fällerstas bästa jordgubbsland. Och den drömmen fastnade.

Det här kunde ha varit trädgårdslandet för 10 år sedan. Men det är det blivande bärbusklandet...

Ett tag tänkte jag att vi skulle flytta på trädgårdslandet. Det passade egentligen bättre framför huset. Nära till kök och matplats och med sol hela dagen var läget perfekt. Jag köpte ett lastbilslass garanterat ogräsfri jord. Men den leverantören får aldrig mig som kund igen. Jorden var full av åkervinda och nästa år syntes det. Överallt.

Åkervindan går väl ändå att hantera. Men ett annat ogräs är mig övermäktigt. Knölklockan. Det är det värsta jag vet. Svärfar, som knappast kan kallas trädgårdsintresserad, tyckte att blommorna var vackra. Och han tog inte bort en enda. Så nuförtiden finns dessa eländes klockor i nästan varenda rabatt, i gräsmattan, i buskage...

En del av fröinköpen i år...

Ändå tänkte jag att med rätt täckning skulle det gå att odla. Men det fick räcka med ett par år. Sedan gav jag upp. Det fungerar helt enkelt inte. Inte ens jordgubbslandet, med täckning mellan raderna, fungerade. Så nu blir det en halvmeter stallströ i två säsonger. Och sedan någon form av kontrollerad odling i kragade rabatter med möjlighet att lägga ett stopplager under. Rejält med dagstidningar, till exempel. Det tar ytterligare något år för dem att multna. Och då borde inte ens knölklockan klara sig.

Det är alltid lätt att vara för ivrig med odlandet. Det gäller inte bara inköpen av fröer och de tidiga sådderna. För mig gäller det också själva anläggandet av trädgårdsland.

Fällerstas bästa jordgubbsland hade på sina ställen en rejält djup mylla. På andra ställen gick berget i dagen. Där jorden var djup härskade nässlorna. Där den var mer fattig fanns kvickroten. Och där jordlagret var tunt växte andra gräs.

Jag valde ändå att försöka odla. En gång. Ett år. Men jag fick ge upp. Framförallt nässlorna tog över allt. Sedan låg landet i träda i tre år. Men för tre år sedan fräste jag halva landet, lade potatis på den bara jorden och täckte med ett par decimeter stallströ. Det blev en rekordskörd av främst mandelpotatis. Nästa höst blev det ytterligare en halvmeter stallströ och i fjol vår stack jag ner några potatisar, lite squash och några tomater rakt ner i ströet. Inte blev det någon större skörd, men det gav i alla fall lite lön för mödan.

Här ska själva grönsakslandet bli av...

Och i helgen var det dags för nästa steg. Nu har hela landet frästs. På sina platser var det fortfarande flera decimeter obrunnet strö. På andra hade nästan allt försvunnit. Liksom merparten av ogräset. Visst finns det nässlor kvar. Men det är hanterbart. Kvickroten är i princip borta.

Om några dagar ska jag fräsa en gång till. Sedan ska denna del av landet planeras. Sängarnas läge och storlek ska bestämmas och både permanenta och tillfälliga gångar ska läggas. Sedan är det bara att drömma vidare.

och här en del av hallonlisten

Fast drömmandet får inte ta så lång tid. Nedre halvan av landet ska täckas med strö i år, efter att vi lagt potatis på jorden. Och sedan ska vi upprepa processen med denna del. Men sedan... är det inte klart.

Denna del av landet är bara hälften av det ursprungliga. Men den kvarvarande halvan var ännu värre däran. Där har nu hästarna fått beta i flera år. Just nu är det mest en fin grässvål med en del kvarvarande stubbar. Ett tag tänkte jag att det också skulle bli land. Men just nu känns det mer som att det får bli en plats för bärbuskar. Vinbär. Krusbär. Hallon. Björnbär.

Det finns alltid plats för framtiden i ett trädgårdsland.

Framgång och bekymmer

Det gror överallt. Den här tiden är både spännande och bekymmersam. Spännande - därför att det är roligt att se vilka resultat man får i de olika sålådorna, och hur alla växter klarar omskolningen. Bekymmersam, därför att jag saknar plats för alla sålådor, och än mindre för alla omskolade plantor. Växthuset med trasigt tak, är ingen plats på våren för ömtålig basilika eller värmekrävande chili...

Fyra tomatsorter---

...och fem chili, alla i papperskrukor

Vårens sådder har hittills lyckats över förväntan. Tomater och chili växer på rejält. basilikan är på gång och snart ska majsen i jorden. Ett par tidiga potatissorter ligger också på groning.

Äggkartonger är bra till mycket...

I år har jag inte så många förgrodda blommor. Den av vissa avskydda tagetesen, som jag gillar, kommer fint. Både den lilla kryddtagetesen och den vanliga. Stor tagetes är däremot ingen favorit. Lejongapen är också på gång. Men sedan blir det inte så mycket mer i år. Normalt är annars ytterligare ett par, tre inomhussådder. Men jag vet inte riktigt hur det blir med rabatterna i år...

Bättre utsikt på maten än bredvid

På jordbruksfronten är det väntans tider. Tackorna håller på att sätta juver, ett tecken på att lammningen närmar sig. En gissning är att vi har de första lammen sent nästa vecka. Då ska också alla hagarna vara klara. Dessa fina vårdagar går åt till att dra de sista eltrådarna, och komplettera med underarbete under stängslet för att en eventuell varg inte ska kunna krypa under. Den som har hund inser att också hunden hellre väljer att krypa än att hoppa. Så också för vargen.








På bekymmersfronten är också bina. Alla mina fyra samhällen var i full gång för en månad sedan. Och när jag kollat till dem den senaste veckan har det varit rörelse i alla. Men i går, när min bisakkunnige Passaga och jag öppnade kuporna igen, visade det sig att två var döda. Gott om mat i kuporna. Täckta yngel. Men inte ett levande bi.

Frågan är vad som hänt. Passaga kunde inte utesluta yngelröta, så nu är prover skickade. Om det är yngelröta är det bara att elda upp de drabbade samhällena. Och en vår som såg ut att gå så bra, vänds till bekymmer. Nåväl - än är inte det sista ordet sagt...

Ändå är denna tid nog den bästa på året. Vitsipporna har börjat blomma. Och i granarnas skugga sjunger rödhaken. En mer glädjefylld vårsång får man leta efter.

Ser du rödhaken?

Årets första

Dags att klippa får

I helgen klippte vi våra får. Både tackorna, som ska lamma om en månad, och de ungtackor som ännu inte är betäckta. Den som klipper våra får är Magnus Wuolo, svensk mästare i fårklippning. Det är en fröjd att se. Vi började vår karriär som fårbönder med två tackor. Dem klippte vi själva. Det gick bäst med kökssaxar från IKEA, även om vi försökte både med maskin och traditionella fårsaxar.

Men efter att två vuxna män försökt klippa ett får under en dryg halvtimmes tid, gav vi upp. En mantimme för ett får är inte rimligt. Och sedan har Magnus klippt åt oss. Inte en sekund har vi ångrat oss. Knappast fåren heller. När fårklipparen dessutom är en trevlig person så är ju allt perfekt.

Här kan du se en video på hur det går till att klippa ett får, om man är proffs vill säga.

Nu ska blomfröerna i jorden

Det snuvas på här hemma. Alla har på ett eller annat sätt drabbats av den förkylnings/influensaepidemi som går över Närkesslätten. Det hostas och snörvlas rejält. För en gångs skull har mannen i huset inte drabbats värst. Hunden och jag tar våra promenader i en vår som drabbats av bakslag.

Vårsnö

I fönstren står paprika och tomat klara för första omplanteringen. Den får bli till helgen, även om det är lite sent för vissa av småplantorna. Tillväxten är inte vad den borde vara, om jordmängden är så liten. Men det brukar ordna till sig på slutet i alla fall.

Normalt sår jag blommor ända från februari och framåt. Heliotrop och pelargon ska i jorden tidigt. Och sedan följer växt efter växt, fram till dess luktärterna och krassen får några dagar på sig att gro innan utplantering.

Men i år är det lite lugnare på blomfronten. Jag måste fundera klart över hur jag ska göra med rabatterna. De två stora, långa rabatterna längs med grusgången finns inte längre. Jag gav upp kampen mot knölklockorna i fjol och lät rabatterna vila. I år ska de bli gräsmatta. Förhoppningen är att klockorna kanske ger upp efter några år av intensiv klippning. Fast det får ta den tid det tar.

Hemmagjord citronkräm

Nu ska i alla fall lite tagetes, några astrar, lejongap och doftklint ner i såjorden. Sedan får vi se var de hamnar till slut. Kanske som en del av köksträdgården. Kanske i en helt ny rabatt. Kanske en kombination. Det ska ju finnas plats för dahlior och lite fler perenner också.

Ibland överraskar ändå växtkraften. I helgen gjorde jag lemon curd på egna citroner. Sex mogna citroner förvandlades till fyra burkar ljusgul curd. Det är inte mycket. Men det är gott.

Årets första saft

I går blev apelsinsaften färdig. Den första saften för året. Och kanske den godaste. Och enklaste.

Sockerlag på gång

Receptet är min mors. Apelsiner, citroner, socker, vatten och lite citronsyra. Det är allt. Och det är inte speciellt svårt att göra den heller.

Koka upp en sockerlag på socker och vatten. Låt svalna och blanda i citronsyran. Passera apelsiner och citroner, med skal och allt. Sila av skalresterna och blanda fruktsaften med sockerlagen.

Klart.

Sedan är det bara att buteljera. Jag har ett antal flaskor, gamla och nyare, med patentkork. En vacker apelsinsaft blir faktiskt ännu vackrare, och godare(?), om den serveras ur en vacker flaska. Det finns en skönhet i det gamla.

Det tar så lång tid att sila...

Det finns också en skönhet i det man gjort själv. Inte minst gäller det mat. Snart tar höstens produktion av surkål slut. Jag planerar redan hur mycket mer jag måste göra i höst. Förra veckan gjorde jag lingonsylt av frysta lingon eftersom lagret var på upphällningen och svärmor kom och bad om ny. I kylen ligger en rökt fårskånk som en test på hur det smakar. Och pastejen - mmmm!

Jag har just nu tid för allt detta. Bondgården, författandet och föredragshållandet tar inte all tid. Så redan nu planerar jag för när jag ska göra lemon curd av de sju egenproducerade (!) citronerna (plus några inköpta), när basilikan ska i jorden och hur odlingen ska formeras i år. När ska potatisarna börja groddas? Hur ska majslandet läggas? Ska jag verkligen flytta på vinbärsplantorna igen? Kommer kryddgården att bli färdig i år?

Och den stora frågan: När kommer det ett funktionellt växthus till tomten?

Alla har inte denna möjlighet. Alla vill inte ha den. Det finns en bekvämlighet i att kunna köpa det man vill ha också.

 Men resultatet!

Men för oss nördar, som minns bardomens smaker och dofter bara den första flaskan apelsinsaft avnjuts, är det en sällan skådad glädje att få följa maten. Från jord. Till bord.

Leverpastej

Efter ett par dagar med strålande sol från morgon till kväll, vaknade vi idag till en värld i dimma. Minus fem grader och kalldimma är inte optimal vandringstemperatur för en morgonpromenad, men även den kan äga sin skönhet.

Väl hemma igen blev det att ta hand om gårdagskvällens leverpastejbak för att se hur detta testrecept fungerade. Och jag måste erkänna - det blev bättre än jag trodde. Lammlever är en bortglömd läckerhet, både använd som råvara i en maträtt, och som grund för en pastej eller paté.

Det är inte så svårt heller. Lite lagom kökskladd - det är allt. Och så här gör man.

Jag hade nästan 2 kg lammlever, 1,85 kg för att vara exakt. Men det är ju bara att skala upp eller ner receptet om man vill göra på mer eller mindre lever. Än så länge använder jag min KitchenAid-maskin också för detta maljobb, men bara jag får råd ska jag skaffa en rejälare maskin för att mala både kött och frukt. KitchenAiden fungerar, men det går för långsamt.

Grunden är 2 kg lever och lika mycket späck. Skär i lagom bitar som går ner i köttkvarnen och mal på. Jag tar levern först och späcket sedan. Det blandar sig bra ändå. Jag har en 3 mm malskiva och valde att mala två gånger. Som avslutning på första malningen körde jag först ner två burkar ansjovis. Spadet gick direkt ner i smeten. Därefter 3 halvsmå lökar, en gul och två röda, bara för att det var det som fanns hemma.

Egentligen hade jag velat krydda med mejram, men den var av någon outgrundlig anledning slut. Istället blev det till att mortla en dryg matsked timjan, tillsammans med lite mynta. En rejält dryg matsked salt och ett par teskedar svartpeppar fick också följa med.

Efter den andra malningen så hade jag i 6 dl grädde och sedan var det bara att smörja tre långsmala formar och lägga i pastejsmeten i dem.

Ugnen var redan varm, på 175 grader, och jag satte i formarna i vattenbad och lät dem bakas i ungefär en timme. Jag har ingen ungstermometer så jag sticker lite i pastejerna och ser så att köttsaften inte längre är röd.

Efter en timme var det bara att ta ut dem och låta dem svalna på den oisolerade altanen över natten. Det var ju rätt många minusgrader, så altanen håller behagliga 1-2 plusgrader. Perfekt.

Och sedan var det bara att stjälpa upp dem, dela på dem i lagom bitar och frysa ner dem. Det blev ungefär 4 kg totalt, inte så märkligt kanske eftersom 2 kg lever plus 2 kg späck är just 4 kg:-)

Efter att ha provsmakats av mig själv, svärmor och en god vän har baket fått godkänt. Någon gång i framtiden, när Smedjan gjorts om till livsmedelsgodkänt kök och receptet finslipats, så drömmer jag om att kunna sälja både pastej och lite annat hemlagat. Men det får bli när det blir.

Dagen avslutades i skogen, som vanligt. Stängselnäten ska sträckas. Och när man slitit för kung och fosterland någon timme, kan det vara skönt att lägga sig mot en sten och låta blicken vandra. Det finns så mycket vackert!

Soldagar

Det går att se slutet på arbetet. Ett par dagar till och allt stängsel är inte bara uppe, utan färdigspänt också. Sedan är det bara lite tråddragning kvar. Och sen kan Länsstyrelsen komma och besiktiga alltihopa. Det trodde jag aldrig bara för någon vecka sedan.

Nöden är uppfinningarnas moder.

Det är rätt tungt att dra stängsel. Ännu tyngre att sträcka det. Så idag "uppfann" jag en egen stängselsträckare. En gammal stolpe som gått av, med fyra kvarvarande isolatorer. En gammal flagglina och en traktor. Mer behövs inte för att man ska bli lite mer effektiv. Den stora hagen, eller en av de två större, på ungefär fyra hektar, är nästan färdigsträckt. I morgon ska jag sträcka genom skogen. Två timmars arbete blir det.

Jag jobbar med kroppen ungefär 4 timmar per dag. Mer klarar jag inte. Sedan blir det en del skrivarbete och en del andra förberedelser. Men dessa fyra timmar är en välsignelse dagar som denna.

När solen skiner och det är varmt ute går arbetet så otroligt mycket snabbare. Det är enklare att jobba i mars än i oktober.

Idag såg jag den första sorgmanteln. Både kol- och dubbeltrasten sjunger. Flera nässelfjärilar fladdrar förbi när jag går längs skogskantens soligaste delar.


I trädgården blommar snödroppe och krokus. Bina har full fart i kupan. Snart börjar sälgen blomma. Tittar man över skogsbrynen ser man att vinterns smala, nakna grenar nu börjar knoppas. Träden blir helt enkelt lite fylligare. Det är vackert.


Om några dagar kommer Passaga med ytterligare två kupor. Jag tänkte att jag skulle hinna snickra några själv. Men ibland är det bara att acceptera att tiden inte räcker till. Så nu blir det två färdiga kupor med fem lådor som ska in i min lilla bigård. Sedan hoppas jag på två ytterligare avläggare i sommar. Nästa sommar ska jag ta två till, men sedan räcker det. Åtta samhällen är max just nu.

Nu ska jag bara snickra några bänkar till kuporna. Och en lagerbänk där jag kan förvara de lådor som inte behövs just nu, och alla de ramar med vax som ska in i kuporna så småningom. Det är spännande tider som väntar.

Bidags

Det finns olika former av väntan. Eller snarare - kanske samma väntan men med olika fokus.

Årets första fjäril - Nässelfjäril i nya hästhagen

Jag gillar att vänta. Jag gillar årstiderna och de förändringar de för med sig. Jag är en sån där som bara äter jordgubbar i juni och juli, gör apelsinsaft i februari eller mars och inte vill ha semlor till jul.

Ibland kan man gå länge i livet innan man inser att det finns fler vänteställen. Ett sådant är när man blir biodlare.

Som med så många andra husdjur tror man, innan man har börjat umgås med dem, att de är friska, enkla små kryp. Ungefär som en häst som bara äter gräs och mår gott...

Men likväl som en häst verkar kunna ha alla krämpor som finns att beskriva, lika svårt är det med bina. Det är inte bara bisjukdomar och skadedjur. Det är både svält och elände.

Mina första två kupor höll sig i fyra år. Det var mer tur än skicklighet. Jag fattade ingenting och vågade inte fråga. Jag trodde i princip att det bara var att se till så de hade en kupa, gott om blommor och sedan lite foder till vintern. Att de överlevde en enda vinter är ofattbart.

Nu har jag fyra samhällen på gång, kan betydligt mer och vågar ringa till Passaga om jag inte fattar vad jag ska göra.

Som idag till exempel.

Fast egentligen var denna före - men vad är det för sort???

Början av mars. Och det var mer än 10 grader i skuggan. I solen var det kortärmsvarmt när vinden inte låg på. Den första nässelfjärilen visade sig. Tranorna ropade över skogen. Dubbeltrasten småsjöng, liksom koltrasten (som alla stadsbor tror är den som sjunger vackrast - de skulle bara veta...)

Kanske hade bina vaknat tänkte jag och gick upp till bigården. I alla fall de två starka samhällena. De två avläggarna (det vill säga de två nya samhällen jag och Passaga skapade genom att dela de två starka och sätta dit nya drottningar) var svagare och hade nog haft det tungt. I alla fall det ena som knappt fått tid att komma igång eftersom två drottningar dog av olika orsaker.

När jag kommer fram ser jag att det är full fart i de två starka. Och inte bara det. Alla fyra samhällena verkar ha klarat vintern. Båda avläggarna hade fart på flustret. Det var en rätt skön känsla.

Så numera är min vårväntan inte bara en väntan på den första lärkan, vipan, svalan. Inte bara en väntan på den första fjärilen, tussilagon, vitsippan. Nu är den också en väntan på det första livstecknet från bigården.

Den väntan, och den glädje man kan känna när bina börjar dra efter vinterns vila, borde fler få känna av.