Snart höns på g

Våren kom tidigt i år. I trädgården blommar redan snödropparna, en månad tidigare än normalt. Och på morgnarna drar grågässen över hagarna på väg mot Kvismaren.

Årets första snödroppar

Mitt stängslingsarbete fortsätter. Snart är det klart, hoppas jag. Det är bland det tristaste jag gjort. Idag har jag borrat några hundra hål för att sedan sätta i lika många isolatorer. Hagarna ska säkras, främst för varg men även för lo. Och förhoppningsvis håller de också vildsvinen på behörigt avstånd. Häromkvällen gjorde hustrun en sprinterrusch på kvällspromenaden när plötsligt en stor gris började grymta alldeles bredvid henne.

Nyborrade stolpar i vildsvinsbök...

Jag har gjort detsamma. När hunden och jag gått i skogen har vi ibland kommit rätt nära grisarna. Och en gång har hunden jagat fram en enorm galt som tog fart mot mig. Min enda tanke var att hitta ett träd att klättra upp i. Men turligt nog valde grisen en väg några meter ifrån mig. Trots att jag har haft en varg gående rakt igenom en av fårhagarna, är jag betydligt mera orolig för vildsvinen, i vart fall när det gäller min egen och hundens säkerhet.

Nåväl. Allt handlar inte om rovdjur på Boängsgården. Det är en del gårdsutveckling också. Jag har nyss talat med Ahlsell om en installation av solceller på ladugårdstaket. Förhoppningen är att bli självförsörjande på el och att också kunna utveckla gården som helhet. Att det också innebär att vi blir ännu mer klimatvänliga är ju inte fel.

Förhoppningen är att Boängsgården allt mer ska bli ett ställe att besöka. En stadsnära gård där du kan se jordbrukets djur i en god miljö. Inte bara Värmlandsfår och Shetlandsponnies, utan också en del andra djur. Och de första blir en grupp med höns.

Vi är numera medlemmar i Svenska Lanthönsklubben. Vill du se vad det är så kan du gå in på http://kackel.se/ och kolla upp det hela. Vi har länge funderat över vilka höns vi ska börja med. Men istället för att skjuta från höften, tog jag kontakt med föreningens genbanksansvariga och frågade vilka hönsraser som behövde mest stöd. En av de som behöver stödet är Bohusläns-Dals Svarthöna.

Och nu har jag fått kontakt med en säljare med genbanksanslutna djur. Att de är genbanksanslutna innebär att djuren är med i bevarandeprogrammet för just den rasen. Den ska hållas så att rasen inte påverkas av andra hönsraser. Inga andra tuppar än svarthönstuppar ska alltså få gå med hönorna. Precis som när det gäller fåren: Inga andra baggar än Värmlandsbaggar blir papport till Värmlandslammen!

Tupp av Bohusläns-Dals svarthöna. Snygg!

Svarthönsen är annorlunda. Men visst är de snygga! Nu gäller det bara att bli klar med hönshusrenoveringen i tid!

Vår

Idag kan lärkan vara här. Den 18 februari kom i vart fall våren till Fällersta. I natt blåste det sydvästlig kuling och i morse var slätten mer snöfri än snötäckt. I vindskyddade lägen ligger fortfarande snön knädjup, men i hagarna tittar fjolårsgräsets bruna tuvor upp allt mer.

Slätten är full av vatten.

Jag märker det när jag går runt i hagarna och gör de sista stängslingsarbetena. Det kippar, plaskar och slaskar överallt. I vanliga fall brukar man få vänta rätt länge på att marken torkar upp. Men i år, när tjälen knappt gått ner en decimeter i marken, är det väl troligt att vi snart går torrskodda i fårhagarna.

En av fördelarna med en snörik vinter är vårfloden. Ofta har jag tyckt att detta är vinterns största fördel. Snösmältningens vattenriken skapar miljöer för så mycket. När jag skådade fågel som mest, var Tysslingens översvämningar en av årets höjdpunkter. Nu får jag nöja mig med att bäcken svämmar över lite lagom. Egentligen skulle jag vilja dämma upp den och skapa en riktig våtmark. Men jag tror tyvärr inte att jag får med mig grannarna på det jobbet. Annars är det läge för ett halvt hektar smådamm, fylld av liv både över och under ytan. Kanske med en svarthakedopping som juvelen i kronan.

Man ska ha drömmar...

Annars är det bara att nöja sig med det lilla. När snön smälter och vattnet tar sig nya vägar på grusvägen skapas små konstverk. Färgnyanserna är omöjliga att återge med en enkel iPhone, men skönheten finns där. Små meandrande bäckar där småknytten kan fara ut på äventyr. De finns kanske en dag, eller en vecka, men är sedan försvunna.









I skogskanten har en sälg lagt sig ner efter blåsten. Det är enkelt att nå de grenar som nyss var högst uppe i kronan. Och plötsligt är våren här på riktigt.

Först ut

Nu gror det på köksbordet.

De första skotten av chiliplantorna har kommit upp. Än så länge bara tre små gröna groddar, men vänta bara. Jag har köpt fem olika sorter. Men fröerna kom på avvägar. Vi var lite oense om vad det berodde på, säljaren Tummelsta Chili och jag. Men efter lite mailkommunikation fick jag en laddning ersättningsfröer. Men nu hade ett par sorter redan sålt slut.

Varför bara jag???

För att ta på mig min del av skulden erbjöd jag mig ta det som fanns och som skulle bli mest svårsålt. Så jag fick en okänd stark sort, Thai Hot Culinary, och en påse med "blandad chili". Vad det innebär är väl spännande. Tänk om man måste provsmaka. Och den man provsmakar har en sån där styrka på scoville-stickan att mätpunkterna börjar ta slut. Brrrrrr.

I barnens rum har det också börjat gro. Det är paprikafröerna som vi satte på julgransplundringen som börjar sticka upp. De har klarat sig, trots den ringa bevattning sönerna bevärdigar dem med. Men om ett par veckor lär det behövas mer. Deras fönster är i rakt söderläge, och risken för ökentorka i plastkrukorna är enorm.

Om ett par månader kommer så nästa akuta fråga att behöva lösas: Var ska alla dessa chili- och paprikaplantor placeras? Växthuset rymmer kanske fem plantor. Men sedan då? Det är bara att inse att det större växthus som skulle varit på plats för sex år sedan, inte kommer att vara på plats denna säsong heller. Hönshuset ligger före. Liksom den smedja som ska bli tillagningskök. Och snickarboden som ska bli - ja, det vet jag faktiskt inte. Jag behöver en snickarbod, men den känns inte rätt placerad där.

Så här ser det ut i alla våra uthus. Gamla möbelsnickeripinnar. De här låg uppallade i taket...

Egentligen skulle jag vilja göra i ordning ett gårdsslakteri i en del av den gamla snickarboden.Den nyaste delen är byggd på betong. Den är en sorts vinkel till själva snickarboden. Men taket läcker och halva vinkelhuset måste sannolikt rivas. Då kanske man skulle våga bygga så att det kunde bli ett litet slakteri, där vi både kunde slakta, stycka och göra i ordning lammlådor till försäljning.

Skogsfår gillar granskott

Det finns alldeles för få lammslakterier kring Örebro. Uppenbarligen är det för dålig lönsamhet att göra det professionellt yrkesmässigt. Men med tanke på efterfrågan på bra kött, och på en bra djurhållning med djur som får leva så naturligt det bara går, borde ett litet gårdsslakteri vara en möjlighet. Runt om i landet ser man proaktiva lantbrukare som går före.

Min fråga till mig själv blir mest hur stor man måste bli för att det ska fungera. Just nu har vi runt 20 vintertackor, och vi får 30-40 lamm. Det räcker inte. Men måste vi upp på 40, 50 eller 60 tackor? 100 lamm till slakt varje år? Och finns det i så fall avsättning?

Vildsvin igen. En del av sommarbeteshagen uppbökad över natten...

Det är i alla fall en dröm att värna och nära. Det vore skönt för djuren att slippa transporteras, att bara kunna gå in från bete i lugn och ro. Och det vore spännande att kunna förädla allt det djuren ger. Inte bara det goda köttet. Jag är självförsörjande på leverpastej. Lammleverpastej i olika varianter testas och avnjuts på frukostmackan. Kanske det skulle gå att jobba vidare på.

Men fram till dess är det väl mer frågan om det finns någon som vill ha en eller några chiliplantor så småningom. För det lär finnas över...

Vildsvin och varg

Jag fortsätter mitt ändlösa stängslande. Det finns andra, intressantare, arbetsuppgifter. Just nu är det hörnförstärkning som är på tapeten. Sedan återstår egentligen bara stängselsträckandet, hålborrandet, isolatorgängandet och tråddragandet.

Vårvintermorgon i Fällersta

Och allt är vargens fel...

Vi hade en varg gående genom fårens vinterhage för några år sedan. Jag var ute en tidig morgon efter en natts snöfall. I spårsnön fanns en spårlöpa, från nordost mot sydväst, rakt igenom den hage där fåren normalt befinner sig i på vintern. Men nu var det en halvmeter snö och inga får pulsar i den snömängden, hur stort sug efter bark och barr de än har.

Så här såg det ut i morse när tackorna låg och idisslade

Så medan fåren låg inne i ladan, gick vargen genom hagen. Det var intressant. Spåren var så stora, tassavtrycket ungefär som min handflata, handskstorlek 10, klorna oräknade. Och rakt. Som om han gått på kompass (jag gissar att det var en han - på väg att söka sig en hona i ett annat revir...).

Jag tycker vargen ska få finnas. Min åsikt om den nuvarande vargjakten är knappt skrivbar. Hur Centern och Moderaterna trixade med lagstiftningen för att göra det så svårt som möjligt att överklaga är ofattbart. Ingen brydde sig i det läget om vilka konsekvenser det skulle kunna få för artskydd i andra länder. Om Sverige kan trixa, så kan väl Cypern och Frankrike göra det med med fågeljakten, typ...




Men jag tycker också att vi ska jaga varg. När forskarna är överens om att vi har en gynnsam bevarandestatus. Inte när jägarlobbyn kräver det. Men då är vargen som vilket jaktbart vilt som helst.

Här har de där svinen varit framme igen och förstört...

Annars tycker jag att man skulle jaga mer vildsvin. I natt var min kompis, som är fanatisk jägare, här och sköt en liten galt. Halv ett på natten gick jag ut och hjälpte honom ta ur den. Nu väntar snart några goda vildsvinskarréer på att få bli grillade, eller en del i en ångande gryta.

Jakt är en nödvändig del av vårt samhälle, om vi vill styra naturen åt det håll vi vill. Jag blir trött varenda gång jag kommer ut på ett fält, och ser hur vildsvinen förstört och bökat upp. Snart har vi kanske en halv miljon grisar springande i skogar och på fält. De förstör rätt mycket. De är rätt otäcka att möta i skogen. De borde jagas mer.

Men medan det fåtal vargar som finns i Sverige får löpa gatlopp mellan skjutglada jägare, springer tusentals vildsvin omkring och bökar vidare...

För er som tvekar - våren är på väg!

Vårvinterns färger

De gör inte himlen rättvisa, mina bilder från iPhonen. Men ändå.

Idag är det första dagen detta år som solen är på väg upp när jag och hunden tar vår morgonpromenad. Bakom granridån färgas molnen av solens strålar. Och färgerna...

Olika årstider karaktäriseras av olika färger. Och vårvinterns färger är märkliga. Morgonens palett blandar lila, blått och rosa i olika nyanser. Molnen skapar mönster som aldrig annars märks. När marken är snötäckt kan känslan ibland vara som om man gick på en annan planet. Neptunus återspeglar sig i februarimorgonen.

I morse hördes åter sidensvansarna. Ett stilla ringande från små silverklockor. Den som en gång lärt sig lyssna efter dem har fått en till dimension i livet. Annars har det varit få besök av en av vinterns pärlor i år. Ibland drar flockar runt titt som ofta. Men i år har det varit tomt.

Utvecklingen av den biologiska mångfalden är rätt skrämmande. Inte bara den artutrotning som pågår dygnet runt över hela jorden. Frågan är vad som händer med den komplexa väven av arter som finns i vår vardag.

Just nu är det grönfinken som har problem. Det är en sjukdom som härjar. Sannolikt en tillfällighet, trots att man kan fundera över olika samband mellan sjukdomar och biotopförändringar. Men framförallt i jordbrukslandskapet har rätt många fågelarter problem.

För några årtionden sedan kunde man njuta av när storspoven flög över Närke på flytt mot norr. Ytterligare några årtionden tillbaka var den en rätt vanlig häckfågel även här nere. Nu har nog inte så många koll på vad en storspov är. Men när det kommer till lärkor, starar och andra vanligare fåglar vet nog fler mer. Och även dessa minskar.

Jordbruket, och skogsbruket, har allt mer blivit en industri där det handlar om att producera så mycket som möjligt så billigt som möjligt. Sällan annonserar ICA eller Coop eller någon annan kedja om kvaliteten på maten. Ofta handlar det om pris. Och andelen av vad vi tjänar som vi lägger på mat, minskar.

Ibland gör det mig uppgiven. Är det överhuvudtaget möjligt att förändra utvecklingen? Är vi på väg mot en helt annan framtid än den jag själv drömmer om? Är ens en värld där det finns plats för både varg, gulärla och mellanspett något som vardagsmänniskan bryr sig om?










Sånt kan man tänka på en februarimorgon när himlen målas i rosaviolett. Sedan är det bara att gå hem och göra det man kan för att åter förändra världen.

Frön till drömmar

I går fick jag till slut mina chilifrön. Det var en del strul på vägen, men nu är de här. Fem olika sorter, från Kung Pao till Hungarian Yellow. Just Hungarian Yellow testade jag i fjol, med rätt gott resultat trots rätt usel skötsel.

Just skötseln är väl inte min starka sida. Vardagsjobbet med att rensa, vattna, snygga till är ofta alltför enahanda för att kommas ihåg. Det upprepbara blir det lättglömda.

Men varje år drömmer jag om hur det kunde vara, och planerar som om det skulle bli så. Och för mig som för så många andra blir inköpen av fröer det tydligaste exemplet på dessa drömmar.

I år har jag hittills bara köpt chili och tomater. Jag hittade en hemsida till Tummelsta Chili och satsade på att det skulle fungera. Mina fröer kom på avvägar, men tack vare ett gott bemötande så finns de nu här. Och idag ska de i jorden.

Jag har ett problem med tidiga sorter. Vi bor i ett gammalt torp från mitten av 1800-talet med ett uppvärmningssystem som är gjort för en modernare villa. En luftvärmepump som ska jobba mot ett gammal vattenburet system är inte en succe. Det är kyligt för det mesta bara temperaturen kryper ner under noll. Så att få igång fröer som kräver en temperatur på en bit över 20 grader är inte det enklaste när det varmaste rummet ofta har en temperatur någon grad under 20...

Men sedan är det enklare. Och i år blir det ännu bättre. Jag har ett litet, gammalt och sprucket växthus, inte mer än 6-7 kvadrat, med flera spruckna takglas. Tyvärr valde svärfar att silikona fast alla glas i huset så det är i princip omöjligt att byta dem. Men än så länge fungerar det hyfsat till några tomater, gurkor och någon chili.

Fram till växthussäsongen ska i alla fall fröerna ha det ljust och svalt. I fjol fanns en helt oisolerad veranda där de förhoppningsvis klarade sig. Den rasade nästan ihop i maj och fick akutrivas. Nu är den uppbyggd igen, med en liten men dock isolering i väggarna, rejälare kopplade fönster istället för plexiglas och även ett isolerat golv. Taket har jag ännu inte hunnit isolera, men kanske hinner jag tills det är dags för det svala och ljusa rummet för groende plantor. Och ytterdörren glipar åt alla håll. Men det gör inte så mycket just nu.

Granen står fortfarande kvar. Det är kanske dags att den ska ut till hästarna eller fåren att tugga på. Eftersom det inte är speciellt mycket varmare ute på verandan än utomhus har den klarat sig bra. Och bordet - det är en av mina favoriter. Ett auktionsfynd på en av de bondauktioner som nästan inte längre finns. Med en bordsskiva bestående av två plankor, 2 cm tjocka och 30 cm breda. De gjorde andra bord förr i tiden...

Idag skiner solen. Snön rasade just ner från ladugårdstaket. Fåren trycker mot väggen och njuter av solen. En yrvaken fjäril kryper på verandafönstret. Jag lyfter ut den till verandans få plusgrader och hoppas att den finner en plats att sova vidare på.


















Det är en tid för drömmar, för de frön som ska sås som drömmar och växa upp till ...

Den lugna tiden rör sig

Tar en morgonpromenad med hunder, som vanligt. Två sjuka barn hemma gör att den blir något senarelagd. Straxt före halv åtta går vi vår vanliga runda. Eller runda förresten - morgonpromenaden är fram och tillbaka på samma gata. Först när jag flyttade hit ut till Fällersta blev jag förvånad över användandet av ordet "gata" för en grusväg på landet. Men nu är den "stora" grusvägen "gata" även för mig. Och den lilla grusvägen upp till oss på Boängsgården är just grusvägen.

Skiftet mellan vinter och vårvinter blir allt tydligare. Vinterns tystnad börjar brytas. Det är inte bara fåglarnas läten som förändras. Redan nu kan man märka att mer rör sig. Vinterns stora kaj-flockar på väg till och från staden, morgon och kväll, får nu sällskap av allt fler kråkor. Är det några som dragit söderut under värsta mörkermånaderna som nu återvänder? Vårens första förelöpare?

Men framförallt är det ljuden som förändras. Vintern, oavsett om den är varm eller kall, slaskig eller snörik, är tystnadens årstid. En snörik period som denna, förstärks tystnaden av snöns naturliga dämpning. Mestågens stilla sisande under skogspromenaderna är ofta det enda som bryter av.

Men denna morgon är rörelsen annorlunda. Ett gäng steglitsor flyger över, glitzande, eller vad man nu ska kalla deras läten. Borta i grannens hästhage håller domherrarna sin försiktiga vårkonsert. Grönfinkarna börjar låta sig höras. Och talgoxarna och blåmesarna är inte längre ensamma på täppan.

I brevlådedungen knackar större hackspetten på en torrgren, som vanligt på våren. Men de koltrastar som övervintrat, i år fler än någonsin, låter oss ännu vänta på sin sång. Inte ens ett försiktigt testsjungande hörs. Snart kan de nog börja inne i staden. Men på landet får vi vänta ett tag till.

Snart kommer allt att gå så snabbt. Läste någon gång att medelankomsttiden för lärkan på Närkesslätten låg runt den 20 februari. Jag undrar om det fortfarande är så, även nu när lärkorna minskat så kraftigt.

Jag tänker på det när jag tar traktorn och kör ut i hagarna. Försöker göra åkervägar där hjulspåren blir rika på barlagd jord. För lärkan är det nödvändigt med fri jord. Den blir snöfri fortare och dessa vårtidiga fåglar behöver all bar jord man kan ordna för de första dagarnas halvsvält. Kanske några fröer går att hitta i traktorspåren, några fröer som är skillnaden mellan liv och död.

Åter hemma på gårdsplanen får hästarna en tosa hö till. De måste ju ha lite sysselsättning under dagen, även när snön ligger halvmeterdjup. Och sedan är det att bära mer vatten till fåren.

Plötsligt, omärkligt men ändå tydligt, förändras atmosfären. Det går inte att beskriva, men har man varit ute i naturen, skådat sina fåglar och levat med djuren, märks ibland också det omärkbara. Jag låter blicken vandra upp mot himlen. Över skogen kommer en havsörn glidande. Den drar bakom lagårdstaket och vidare västerut. Kanske på väg mot Tysslingen. Kanske mot Kilsbergen.

Denna dag är ändå räddad. Det är dags att gå in och sätta på kokkaffet.

Andra färger

"Kommer inte vintern senast 15 januari blir det ingen riktig vinter, bara en fuskvinter!"

Så brukade jag och min bror säga när vi längtade efter att få komma igång med vinterträningen för Vasaloppet. Om snön låg i Kilsbergen före den 15 kunde man räkna med snö in i mars. Annars blev det någon vecka.

På samma sätt är det här nere på slätten. Om inte snön ligger ordentligt före mitten av januari, så blir det ingen riktig vinter.

Frågan är vad denna vinter blir.

Förra veckan var det vårkänning. Snön som legat decimeterdjup smälte snabbt. Bäckar och åar fylldes. Ljuset blev annorlunda.

Och så kom helgen. Snö, snö och åter snö. Och den vårkänsla som började infinna sig, lämnade i samma ögonblick som jag för andra gången satte mig i traktorn för att röja vägen. Just nu har vi väl runt 3 dm snö. Först ett par dm blötsnö och det toppat med riktigt fin kallsnö. Idag har det kommit en knapp dm till och jag funderar fortfarande på om jag ska ut med traktorn igen.

Det går åt rätt mycket mer foder när det är kallt. Normalt så går det åt två storbalar i veckan åt tackorna. Baggarna får hö. Men när temperaturen kryper en bit under nollan ökar foderåtgången. Nu tar två balar slut på fem dagar. Det spelar roll för ekonomin. Ju mindre inköpt foder, desto bättre ekonomi på sluttampen.

Frågan är väl nu om det blir en vinter eller om det bara är fuskvinter att vänta. Något som talar för det senare är bristen på tjäle. Under snön är marken mjuk. Och med så mycket snö som isolerar spelar det ingen större roll hur kallt det är i luften. Tjälen kommer inte att gå ner i backen speciellt långt.

Det finns de som inte tycker att vintern är något att ha. Att mörker och kyla bara är negativt. Men går man på landet när snön lagt sig, blir mörkret mindre ansträngande. Det är nästan som om det finns en mening bakom. Årets mörkaste tid kräver snö för att kunna uthärdas.

Men det är vi på väg att förändra. De snöfattiga vintrarna kommer att bli fler. Mörkret kommer att bli mer dominerande. Det är illa i Mellansverige. Men jag undrar hur det kommer att kännas i norra Norrland. Kan man tänka sig ett liv under en vinter, utan någon sol på himlen, och utan någon snö som återspeglar vinternattens försiktiga ljus?









Det finns de som påstår att vintern är färglös. Det är den knappast. Men vinterns färgskala är återhållsam på ett helt annat sätt än vårens, sommarens eller höstens. Man måste vara varsam för att kunna se det svårsedda. Men låter man tiden vandra själv, blir plötsligt också vardagens promenader vintriga skönhetsupplevelser. Fulla av gömda nyanser.