Varning för orm!

Suck - där gick den andra kupan upp i rök...

Det har varit en helg med olika tecken. I går var det både glädje och ledsamheter. Glädje - för att det verkar som om jag har två bisamhällen kvar. Bitillsyningsmannen Passaga Ramic var här och gick igenom de två levande samhällena. Och det ser ut som om de klarar sig. Det fanns en del andra problem, mycket varroakvalster till exempel, men ingen yngelröta. Ledsamheter - för att jag fick elda upp de två samhällen som drabbats. Yngelröta är så smittsam att hela samhället, med ramar och allt, måste eldas upp.

Där rök mer än hela förtjänsten från fjolårets honungsförsäljning...

Annars har helgen också här varit vårens ingång. Björkarna börjar slå ut så smått. Överhuvudtaget ser träden ut som om de håller på att klä på sig. Trädkronorna blir på något sätt "fylligare" trots att inga löv ännu slagit ut. Men knopparna växer.

Om en vecka ska länsstyrelsen komma och besiktiga mina rovdjursstängsel. Det känns rätt bra. Dels för att jag till slut, efter sju månader, får ett avslut på ett arbete jag först trodde skulle ta en dryg, kanske två, månader... Dels för att jag tror att jag kommer att vara helt klar. Det återstår 200 meter med stängsel längs vägen - en sträcka jag glömt!!!

Det är betydligt skönare att gå runt och stängsla i april än i november. Man har hela tiden sällskap. Fem olika trastar sjunger hela tiden, Björk-, Dubbel-, Tal-, Kol och Rödvingetrast. Morkullan flyger undan nere vid kärret. Skogssnäppan kom i går. Rätt som det är rusar en ödla över stigen, precis framför fötterna.

Och så har vi fjärilarna.

Påfågelöga - en juvel

Egentligen är det ju därför jag gör allt det här arbetet. Den mångfald som naturen är. Och som fjärilarna är ett typexempel på. Det är glädje att se påfågelögat fladdra i solvärmen vid skogsbrynet. Tillsammans med nässelfjärilen, citronfjärilarna och en enstaka sorgmantel. Snart är det också dags för aspfjärilen. Livet är spännande.

Först såg jag den bruna..

och lade inte märke till den grå...

Än mer spännande är det ibland längs skogsvägen. I fredags gick jag och Ebbot upp för att stängsla klart den bortersta hagen. Det var lite småkyligt, men solen värmde. Något rörde sig vid vägkanten. Jag stannade och fick se en huggorm. Det var lite spännande. Jag tog fram mobilen och tänkte ta ett kort. Men när jag tog kortet, såg jag att jag fick med en orm till. En brun (honan gissar jag) och en lite mindre grå (hanen). De lade sig på varandra i en solfläck under granarna och jag tog några kort till.

för att vänslas...

som kom krypandes...

Jag vet att många tycker ormar är otäcka. Jag gör inte det. Speciellt inte när jag vet att alla Sveriges ormarter är rödlistade, det vill säga hotade. Huggormen är inte ofarlig. Men det finns många saker som är farligare i livet. Och om min lilla gård också kan vara en oas för dem så är det bara en glädje.

med sin vackra maka!

På väg hem en söndagskväll.