Dags att klippa får

I helgen klippte vi våra får. Både tackorna, som ska lamma om en månad, och de ungtackor som ännu inte är betäckta. Den som klipper våra får är Magnus Wuolo, svensk mästare i fårklippning. Det är en fröjd att se. Vi började vår karriär som fårbönder med två tackor. Dem klippte vi själva. Det gick bäst med kökssaxar från IKEA, även om vi försökte både med maskin och traditionella fårsaxar.

Men efter att två vuxna män försökt klippa ett får under en dryg halvtimmes tid, gav vi upp. En mantimme för ett får är inte rimligt. Och sedan har Magnus klippt åt oss. Inte en sekund har vi ångrat oss. Knappast fåren heller. När fårklipparen dessutom är en trevlig person så är ju allt perfekt.

Här kan du se en video på hur det går till att klippa ett får, om man är proffs vill säga.

Nu ska blomfröerna i jorden

Det snuvas på här hemma. Alla har på ett eller annat sätt drabbats av den förkylnings/influensaepidemi som går över Närkesslätten. Det hostas och snörvlas rejält. För en gångs skull har mannen i huset inte drabbats värst. Hunden och jag tar våra promenader i en vår som drabbats av bakslag.

Vårsnö

I fönstren står paprika och tomat klara för första omplanteringen. Den får bli till helgen, även om det är lite sent för vissa av småplantorna. Tillväxten är inte vad den borde vara, om jordmängden är så liten. Men det brukar ordna till sig på slutet i alla fall.

Normalt sår jag blommor ända från februari och framåt. Heliotrop och pelargon ska i jorden tidigt. Och sedan följer växt efter växt, fram till dess luktärterna och krassen får några dagar på sig att gro innan utplantering.

Men i år är det lite lugnare på blomfronten. Jag måste fundera klart över hur jag ska göra med rabatterna. De två stora, långa rabatterna längs med grusgången finns inte längre. Jag gav upp kampen mot knölklockorna i fjol och lät rabatterna vila. I år ska de bli gräsmatta. Förhoppningen är att klockorna kanske ger upp efter några år av intensiv klippning. Fast det får ta den tid det tar.

Hemmagjord citronkräm

Nu ska i alla fall lite tagetes, några astrar, lejongap och doftklint ner i såjorden. Sedan får vi se var de hamnar till slut. Kanske som en del av köksträdgården. Kanske i en helt ny rabatt. Kanske en kombination. Det ska ju finnas plats för dahlior och lite fler perenner också.

Ibland överraskar ändå växtkraften. I helgen gjorde jag lemon curd på egna citroner. Sex mogna citroner förvandlades till fyra burkar ljusgul curd. Det är inte mycket. Men det är gott.

Årets första saft

I går blev apelsinsaften färdig. Den första saften för året. Och kanske den godaste. Och enklaste.

Sockerlag på gång

Receptet är min mors. Apelsiner, citroner, socker, vatten och lite citronsyra. Det är allt. Och det är inte speciellt svårt att göra den heller.

Koka upp en sockerlag på socker och vatten. Låt svalna och blanda i citronsyran. Passera apelsiner och citroner, med skal och allt. Sila av skalresterna och blanda fruktsaften med sockerlagen.

Klart.

Sedan är det bara att buteljera. Jag har ett antal flaskor, gamla och nyare, med patentkork. En vacker apelsinsaft blir faktiskt ännu vackrare, och godare(?), om den serveras ur en vacker flaska. Det finns en skönhet i det gamla.

Det tar så lång tid att sila...

Det finns också en skönhet i det man gjort själv. Inte minst gäller det mat. Snart tar höstens produktion av surkål slut. Jag planerar redan hur mycket mer jag måste göra i höst. Förra veckan gjorde jag lingonsylt av frysta lingon eftersom lagret var på upphällningen och svärmor kom och bad om ny. I kylen ligger en rökt fårskånk som en test på hur det smakar. Och pastejen - mmmm!

Jag har just nu tid för allt detta. Bondgården, författandet och föredragshållandet tar inte all tid. Så redan nu planerar jag för när jag ska göra lemon curd av de sju egenproducerade (!) citronerna (plus några inköpta), när basilikan ska i jorden och hur odlingen ska formeras i år. När ska potatisarna börja groddas? Hur ska majslandet läggas? Ska jag verkligen flytta på vinbärsplantorna igen? Kommer kryddgården att bli färdig i år?

Och den stora frågan: När kommer det ett funktionellt växthus till tomten?

Alla har inte denna möjlighet. Alla vill inte ha den. Det finns en bekvämlighet i att kunna köpa det man vill ha också.

 Men resultatet!

Men för oss nördar, som minns bardomens smaker och dofter bara den första flaskan apelsinsaft avnjuts, är det en sällan skådad glädje att få följa maten. Från jord. Till bord.

Leverpastej

Efter ett par dagar med strålande sol från morgon till kväll, vaknade vi idag till en värld i dimma. Minus fem grader och kalldimma är inte optimal vandringstemperatur för en morgonpromenad, men även den kan äga sin skönhet.

Väl hemma igen blev det att ta hand om gårdagskvällens leverpastejbak för att se hur detta testrecept fungerade. Och jag måste erkänna - det blev bättre än jag trodde. Lammlever är en bortglömd läckerhet, både använd som råvara i en maträtt, och som grund för en pastej eller paté.

Det är inte så svårt heller. Lite lagom kökskladd - det är allt. Och så här gör man.

Jag hade nästan 2 kg lammlever, 1,85 kg för att vara exakt. Men det är ju bara att skala upp eller ner receptet om man vill göra på mer eller mindre lever. Än så länge använder jag min KitchenAid-maskin också för detta maljobb, men bara jag får råd ska jag skaffa en rejälare maskin för att mala både kött och frukt. KitchenAiden fungerar, men det går för långsamt.

Grunden är 2 kg lever och lika mycket späck. Skär i lagom bitar som går ner i köttkvarnen och mal på. Jag tar levern först och späcket sedan. Det blandar sig bra ändå. Jag har en 3 mm malskiva och valde att mala två gånger. Som avslutning på första malningen körde jag först ner två burkar ansjovis. Spadet gick direkt ner i smeten. Därefter 3 halvsmå lökar, en gul och två röda, bara för att det var det som fanns hemma.

Egentligen hade jag velat krydda med mejram, men den var av någon outgrundlig anledning slut. Istället blev det till att mortla en dryg matsked timjan, tillsammans med lite mynta. En rejält dryg matsked salt och ett par teskedar svartpeppar fick också följa med.

Efter den andra malningen så hade jag i 6 dl grädde och sedan var det bara att smörja tre långsmala formar och lägga i pastejsmeten i dem.

Ugnen var redan varm, på 175 grader, och jag satte i formarna i vattenbad och lät dem bakas i ungefär en timme. Jag har ingen ungstermometer så jag sticker lite i pastejerna och ser så att köttsaften inte längre är röd.

Efter en timme var det bara att ta ut dem och låta dem svalna på den oisolerade altanen över natten. Det var ju rätt många minusgrader, så altanen håller behagliga 1-2 plusgrader. Perfekt.

Och sedan var det bara att stjälpa upp dem, dela på dem i lagom bitar och frysa ner dem. Det blev ungefär 4 kg totalt, inte så märkligt kanske eftersom 2 kg lever plus 2 kg späck är just 4 kg:-)

Efter att ha provsmakats av mig själv, svärmor och en god vän har baket fått godkänt. Någon gång i framtiden, när Smedjan gjorts om till livsmedelsgodkänt kök och receptet finslipats, så drömmer jag om att kunna sälja både pastej och lite annat hemlagat. Men det får bli när det blir.

Dagen avslutades i skogen, som vanligt. Stängselnäten ska sträckas. Och när man slitit för kung och fosterland någon timme, kan det vara skönt att lägga sig mot en sten och låta blicken vandra. Det finns så mycket vackert!

Soldagar

Det går att se slutet på arbetet. Ett par dagar till och allt stängsel är inte bara uppe, utan färdigspänt också. Sedan är det bara lite tråddragning kvar. Och sen kan Länsstyrelsen komma och besiktiga alltihopa. Det trodde jag aldrig bara för någon vecka sedan.

Nöden är uppfinningarnas moder.

Det är rätt tungt att dra stängsel. Ännu tyngre att sträcka det. Så idag "uppfann" jag en egen stängselsträckare. En gammal stolpe som gått av, med fyra kvarvarande isolatorer. En gammal flagglina och en traktor. Mer behövs inte för att man ska bli lite mer effektiv. Den stora hagen, eller en av de två större, på ungefär fyra hektar, är nästan färdigsträckt. I morgon ska jag sträcka genom skogen. Två timmars arbete blir det.

Jag jobbar med kroppen ungefär 4 timmar per dag. Mer klarar jag inte. Sedan blir det en del skrivarbete och en del andra förberedelser. Men dessa fyra timmar är en välsignelse dagar som denna.

När solen skiner och det är varmt ute går arbetet så otroligt mycket snabbare. Det är enklare att jobba i mars än i oktober.

Idag såg jag den första sorgmanteln. Både kol- och dubbeltrasten sjunger. Flera nässelfjärilar fladdrar förbi när jag går längs skogskantens soligaste delar.


I trädgården blommar snödroppe och krokus. Bina har full fart i kupan. Snart börjar sälgen blomma. Tittar man över skogsbrynen ser man att vinterns smala, nakna grenar nu börjar knoppas. Träden blir helt enkelt lite fylligare. Det är vackert.


Om några dagar kommer Passaga med ytterligare två kupor. Jag tänkte att jag skulle hinna snickra några själv. Men ibland är det bara att acceptera att tiden inte räcker till. Så nu blir det två färdiga kupor med fem lådor som ska in i min lilla bigård. Sedan hoppas jag på två ytterligare avläggare i sommar. Nästa sommar ska jag ta två till, men sedan räcker det. Åtta samhällen är max just nu.

Nu ska jag bara snickra några bänkar till kuporna. Och en lagerbänk där jag kan förvara de lådor som inte behövs just nu, och alla de ramar med vax som ska in i kuporna så småningom. Det är spännande tider som väntar.

Bidags

Det finns olika former av väntan. Eller snarare - kanske samma väntan men med olika fokus.

Årets första fjäril - Nässelfjäril i nya hästhagen

Jag gillar att vänta. Jag gillar årstiderna och de förändringar de för med sig. Jag är en sån där som bara äter jordgubbar i juni och juli, gör apelsinsaft i februari eller mars och inte vill ha semlor till jul.

Ibland kan man gå länge i livet innan man inser att det finns fler vänteställen. Ett sådant är när man blir biodlare.

Som med så många andra husdjur tror man, innan man har börjat umgås med dem, att de är friska, enkla små kryp. Ungefär som en häst som bara äter gräs och mår gott...

Men likväl som en häst verkar kunna ha alla krämpor som finns att beskriva, lika svårt är det med bina. Det är inte bara bisjukdomar och skadedjur. Det är både svält och elände.

Mina första två kupor höll sig i fyra år. Det var mer tur än skicklighet. Jag fattade ingenting och vågade inte fråga. Jag trodde i princip att det bara var att se till så de hade en kupa, gott om blommor och sedan lite foder till vintern. Att de överlevde en enda vinter är ofattbart.

Nu har jag fyra samhällen på gång, kan betydligt mer och vågar ringa till Passaga om jag inte fattar vad jag ska göra.

Som idag till exempel.

Fast egentligen var denna före - men vad är det för sort???

Början av mars. Och det var mer än 10 grader i skuggan. I solen var det kortärmsvarmt när vinden inte låg på. Den första nässelfjärilen visade sig. Tranorna ropade över skogen. Dubbeltrasten småsjöng, liksom koltrasten (som alla stadsbor tror är den som sjunger vackrast - de skulle bara veta...)

Kanske hade bina vaknat tänkte jag och gick upp till bigården. I alla fall de två starka samhällena. De två avläggarna (det vill säga de två nya samhällen jag och Passaga skapade genom att dela de två starka och sätta dit nya drottningar) var svagare och hade nog haft det tungt. I alla fall det ena som knappt fått tid att komma igång eftersom två drottningar dog av olika orsaker.

När jag kommer fram ser jag att det är full fart i de två starka. Och inte bara det. Alla fyra samhällena verkar ha klarat vintern. Båda avläggarna hade fart på flustret. Det var en rätt skön känsla.

Så numera är min vårväntan inte bara en väntan på den första lärkan, vipan, svalan. Inte bara en väntan på den första fjärilen, tussilagon, vitsippan. Nu är den också en väntan på det första livstecknet från bigården.

Den väntan, och den glädje man kan känna när bina börjar dra efter vinterns vila, borde fler få känna av.

Bonde = administrativ expert = politiker, eller?

Jag är på väg hem med tåget efter att ha gjort ett av mina sista politiska uppdrag i Stockholm. Nu är det bara att ta sig hem och avsluta stängslingsarbetet.

Idag plingade det till i mailboxen igen. Jordbruksverket skickade ut ytterligare ett av sina informationsbrev. Jag måste säga att den myndigheten är bra på information. Den kommer lagom ofta och är alltid innehållsrik. Men samtidigt är det ett problem i sig att alla dessa informationsbrev måste komma.

Att vara bonde idag är inte bara att vara bra på att producera mat av olika slag. Det är inte bara att sköta sin mark, jordbruksmark och skogsmark, på det bästa sättet. Nej - bonderiet idag är alldeles för mycket av administrativa expertkunskaper och politik.

En kopp kaffe i väntan på blankettraseriet...

Det senaste brevet innehöll ännu mer information kring vilka stöd och bidrag som utgår till oss som sköter vår mark. Och det är inte lite att sätta sig in i. Speciellt nu, när EU förändrat sina bidrag eftersom en ny bidragsperiod just tagit sin början, och Sverige därmed också måste förändra sina bidragssystem, är informationen kontinuerlig och omfattande.

Läs om du vill: http://www.jordbruksverket.se/amnesomraden/stod/nyhetsbrevomstodtilllandsbygden/2015nyhetsarkiv/nyhetsbrevnr42015.5.27260db614be70ca8fc9082b.html

Och se om du orkar ta dig igenom, eller om du fattar vad det innebär. För mig med det lilla jordbruk jag har, med den ringa omsättning vi fortfarande har och med den småskaliga produktion av får, lamm som finns och en del trädgårdprodukter som planeras är det inte bidragen som är avgörande. Men för många andra bönder spelar bidragssystemen en stor roll i hur hela livet kan levas.

Det är också en verklighet. Det är en verklighet som knappast någon utanför bonderiet och våra myndighetskontakter vet något om. Att vara bonde är inte bara att vara bonde. Det är att vara expert på administration, blanketter och myndighetskontakter. Och det är att leva med såväl europeisk som nationell politik i vardagen.

Stängsel och skönhet

Det finns en skönhet som sitter i det lilla.

Marsmorgon

Under en stor del av mitt vuxna liv har jag varit politiker. I Örebro kommun har jag haft alla politiska poster som finns, från ersättare i en nämnd till kommunalråd, kommunstyrelsens ordförande och kommunfullmäktiges ordförande.

Det politiska livet kännetecknas av ord. Det är oändliga möten, lika oändliga antal handlingar som ska läsas, artiklar som ska skrivas, förslag som ska stötas, blötas och formuleras. Väldigt sällan märker man att något av det man ordat om blir verklighet. Den verkligheten sköter andra om. Lite skämtsamt brukade jag säga att det fanns två saker som jag kan peka på att de blev av tack vare mig. Man vred på belysningen på ett tiotal stolpar, så den lös över cykelbanan istället för vägen. Och man gjorde en damm i en övergödd bäck. Där var mitt politiska testamente.

Jag älskar orden. I hela mitt liv har jag sagt att jag ska bli författare när jag blir stor. Men jag har inte blivit stor än. Så böckerna blir inte färdigställda...

Ändå har jag aldrig helt kunnat leva i och bland orden. Det måste finnas något annat också. Något där man ser att det händer något konkret. Därför har jag hållit på med trädgårdssysslor sedan jag fick min första trädgård. Därför har jag varit med och restaurerat världens vackraste fågelsjö; Tysslingen utanför Örebro där sångsvarnarna nu i mångtusenden sjunger in våren. Och det var också därför jag tyckte det var en så bra idé att en gång skaffa får.

Nu är betydligt mer av mitt liv kännetecknat av konkretion. Och det finns en skönhet i saker man inte hade en aning om tidigare.

I går började jag slutförandet av stängslandet. Nu är det "bara" att spänna stängsel och trådar. Sedan är det klart. Och när man sitter där bredvid traktorn och kollar på det någorlunda färdigspända stängslet, så finns det faktiskt en skönhet i detta också. Den raka övertråden. En hyfsat jämn spänning över hela hagen. De fem centimetrarna från marken håller. Det är vackert.

Och ännu vackrare blir det när man tänker på att det kommer att beta får här i sommar. Ännu en hage där blommorna kan ta över. Ännu en hage där aspslyet får svårt. Här kommer buskskvättan att hitta mat. Här kommer gräshoppssångaren att kunna svirra en sommarnatt till. Kanske får vi besök av kornknarren en gång till.

Det är vackert.