Trädgårdslandet på gång

En del säger att man inte ska använda jordfräs. Det förstör jordstrukturen och har ihjäl en massa maskar och andra småkryp. Jag kan förstå det.

Men inte i alla fall, och inte överallt.

När vi flyttade till Boängsgården för tio år sedan, var vårt trädgårdsland bara ett minne. Halva landet var bevuxet av asp och körsbär och den andra halvan av en blandning av nässlor och kvickrot. Men svärfar berättade om att detta land en gång var Fällerstas bästa jordgubbsland. Och den drömmen fastnade.

Det här kunde ha varit trädgårdslandet för 10 år sedan. Men det är det blivande bärbusklandet...

Ett tag tänkte jag att vi skulle flytta på trädgårdslandet. Det passade egentligen bättre framför huset. Nära till kök och matplats och med sol hela dagen var läget perfekt. Jag köpte ett lastbilslass garanterat ogräsfri jord. Men den leverantören får aldrig mig som kund igen. Jorden var full av åkervinda och nästa år syntes det. Överallt.

Åkervindan går väl ändå att hantera. Men ett annat ogräs är mig övermäktigt. Knölklockan. Det är det värsta jag vet. Svärfar, som knappast kan kallas trädgårdsintresserad, tyckte att blommorna var vackra. Och han tog inte bort en enda. Så nuförtiden finns dessa eländes klockor i nästan varenda rabatt, i gräsmattan, i buskage...

En del av fröinköpen i år...

Ändå tänkte jag att med rätt täckning skulle det gå att odla. Men det fick räcka med ett par år. Sedan gav jag upp. Det fungerar helt enkelt inte. Inte ens jordgubbslandet, med täckning mellan raderna, fungerade. Så nu blir det en halvmeter stallströ i två säsonger. Och sedan någon form av kontrollerad odling i kragade rabatter med möjlighet att lägga ett stopplager under. Rejält med dagstidningar, till exempel. Det tar ytterligare något år för dem att multna. Och då borde inte ens knölklockan klara sig.

Det är alltid lätt att vara för ivrig med odlandet. Det gäller inte bara inköpen av fröer och de tidiga sådderna. För mig gäller det också själva anläggandet av trädgårdsland.

Fällerstas bästa jordgubbsland hade på sina ställen en rejält djup mylla. På andra ställen gick berget i dagen. Där jorden var djup härskade nässlorna. Där den var mer fattig fanns kvickroten. Och där jordlagret var tunt växte andra gräs.

Jag valde ändå att försöka odla. En gång. Ett år. Men jag fick ge upp. Framförallt nässlorna tog över allt. Sedan låg landet i träda i tre år. Men för tre år sedan fräste jag halva landet, lade potatis på den bara jorden och täckte med ett par decimeter stallströ. Det blev en rekordskörd av främst mandelpotatis. Nästa höst blev det ytterligare en halvmeter stallströ och i fjol vår stack jag ner några potatisar, lite squash och några tomater rakt ner i ströet. Inte blev det någon större skörd, men det gav i alla fall lite lön för mödan.

Här ska själva grönsakslandet bli av...

Och i helgen var det dags för nästa steg. Nu har hela landet frästs. På sina platser var det fortfarande flera decimeter obrunnet strö. På andra hade nästan allt försvunnit. Liksom merparten av ogräset. Visst finns det nässlor kvar. Men det är hanterbart. Kvickroten är i princip borta.

Om några dagar ska jag fräsa en gång till. Sedan ska denna del av landet planeras. Sängarnas läge och storlek ska bestämmas och både permanenta och tillfälliga gångar ska läggas. Sedan är det bara att drömma vidare.

och här en del av hallonlisten

Fast drömmandet får inte ta så lång tid. Nedre halvan av landet ska täckas med strö i år, efter att vi lagt potatis på jorden. Och sedan ska vi upprepa processen med denna del. Men sedan... är det inte klart.

Denna del av landet är bara hälften av det ursprungliga. Men den kvarvarande halvan var ännu värre däran. Där har nu hästarna fått beta i flera år. Just nu är det mest en fin grässvål med en del kvarvarande stubbar. Ett tag tänkte jag att det också skulle bli land. Men just nu känns det mer som att det får bli en plats för bärbuskar. Vinbär. Krusbär. Hallon. Björnbär.

Det finns alltid plats för framtiden i ett trädgårdsland.