Bidags

Det finns olika former av väntan. Eller snarare - kanske samma väntan men med olika fokus.

Årets första fjäril - Nässelfjäril i nya hästhagen

Jag gillar att vänta. Jag gillar årstiderna och de förändringar de för med sig. Jag är en sån där som bara äter jordgubbar i juni och juli, gör apelsinsaft i februari eller mars och inte vill ha semlor till jul.

Ibland kan man gå länge i livet innan man inser att det finns fler vänteställen. Ett sådant är när man blir biodlare.

Som med så många andra husdjur tror man, innan man har börjat umgås med dem, att de är friska, enkla små kryp. Ungefär som en häst som bara äter gräs och mår gott...

Men likväl som en häst verkar kunna ha alla krämpor som finns att beskriva, lika svårt är det med bina. Det är inte bara bisjukdomar och skadedjur. Det är både svält och elände.

Mina första två kupor höll sig i fyra år. Det var mer tur än skicklighet. Jag fattade ingenting och vågade inte fråga. Jag trodde i princip att det bara var att se till så de hade en kupa, gott om blommor och sedan lite foder till vintern. Att de överlevde en enda vinter är ofattbart.

Nu har jag fyra samhällen på gång, kan betydligt mer och vågar ringa till Passaga om jag inte fattar vad jag ska göra.

Som idag till exempel.

Fast egentligen var denna före - men vad är det för sort???

Början av mars. Och det var mer än 10 grader i skuggan. I solen var det kortärmsvarmt när vinden inte låg på. Den första nässelfjärilen visade sig. Tranorna ropade över skogen. Dubbeltrasten småsjöng, liksom koltrasten (som alla stadsbor tror är den som sjunger vackrast - de skulle bara veta...)

Kanske hade bina vaknat tänkte jag och gick upp till bigården. I alla fall de två starka samhällena. De två avläggarna (det vill säga de två nya samhällen jag och Passaga skapade genom att dela de två starka och sätta dit nya drottningar) var svagare och hade nog haft det tungt. I alla fall det ena som knappt fått tid att komma igång eftersom två drottningar dog av olika orsaker.

När jag kommer fram ser jag att det är full fart i de två starka. Och inte bara det. Alla fyra samhällena verkar ha klarat vintern. Båda avläggarna hade fart på flustret. Det var en rätt skön känsla.

Så numera är min vårväntan inte bara en väntan på den första lärkan, vipan, svalan. Inte bara en väntan på den första fjärilen, tussilagon, vitsippan. Nu är den också en väntan på det första livstecknet från bigården.

Den väntan, och den glädje man kan känna när bina börjar dra efter vinterns vila, borde fler få känna av.