Januaripromenad

Solen lyser från en klarblå himmel. Det är vårvinter i luften för första gången i år. Temperaturen ligger runt nollan och ladugårdstaket droppar av sig snöresterna.

Jag och jobbarkompisen tar lunchpromenaden genom skogen. Försöker åter hitta sträckningen på den där stigen som ska gå genom det gamla hygget. Just nu står den gamla skogskullen klädd med sly. Mycket bara någon meter högt. Annat har börjat sträcka iväg. Någon gran kanske är sex-sju meter. Likaså någon kvarlämnad ung-ek, någon asp och faktiskt några alar.

Jobbarkompisen Ebbot i blötsnön

Det är svårt att få ihop var jag ska lägga stigen. På sommaren är det omöjligt. Då är skogssnutten näst intill oigenomtränglig. Nu verkar det som om man kan följa den gamla stigen. Men snart står slyet lika tätt som någonsin. Det är bara att traska vidare.

Den lilla skogen är inte speciellt stor. En hektar kanske. Förr en gammal granskog med stora kantarellställen. För något år sedan omöjlig att ens tänka sig att gå igenom. Men när slyet börjar gå över i skog, och ungskogen sluta sig, blir det plötsligt åter möjligt att tänka sig att skapa en stig igenom.

På andra sidan ser jag årets första gärdsmyg. En meter ifrån mig gömmer den sig under en tät, levande granvälta. Jag försöker komma närmare, men den flyger kort. Från granen till en rotvälta. Från rotvältan in i grannens granplantage.

Januarisol på skogsänget

Så vi går vidare. Tar vägen in på det snart nystängslade skogsänget. Där brudborsten om sommaren lockar till sig mängder med nässelfjärilar, påfågelögon och amiraler. Men nu är det bara några vinterståndare kvar över snötäcket.

Borta vid bigården ligger snön kvar på taken. Förhoppningsvis en bra isolering för de två svaga samhällena. Om ett par månader är det dags att se hur övervintringen gått. Just nu är det bara att be en stilla bön.

De två svagaste samhällena i väntan på vår